En ensam morsas känslor
Jag undrar lite om hur DU mår? Du skriver oftast om dina barn och allt som hör där till och det är så kul att läsa om. Men jag bryr mig om dig också. Hur mår du på riktigt (utan att avslöja något privat såklart? Har du bearbetat allt som hände dig? Hur känner du om att du tvingas vara ensam med dina barn?
Det är svårt att skriva om sig själv om man bortser från mammalivet när man är en ensamstående morsa 24/7. Men jag förstår hur du menar och jag skall försöka skriva mer om mig själv.
Tack som frågar och tack för att du bryr dig. Jag mår bra!
De senaste åren har varit tuffa, det var en enorm kamp och jag skall inte dölja att jag hatade det mesta. Det kändes som om jag var fast i ett djupt hål och med allt som hände dagligen så föll jag bara längre ner.
Allt kändes så orättvist. Jag förstod inte varför vissa människor som inte alls förtjänade det fick det så lätt.
Men ja, jag kan nog säga att jag har fått bearbeta allt som hände. Jag har fått lära mig en massa av de tuffa tiderna, allt gjorde mig bara starkare och jag har lärt mig hur man lever och är självständig. Jag är inte bitter längre, inte arg och inte heller ledsen. Det känns som om det är ett avslutat kapitel för länge sedan. Jag vände blad och gick vidare, även om det var svårt.
Detta är mitt liv nu. Jag är van vid att vara ensam om mina två barn, jag vet ju liksom inget annat. Men jag är nöjd. Jag har hittat delar av mig själv som jag tappade bort ett tag, jag har fått svar på många frågor, jag ser det positiva i livet och jag är äntligen hel.
Jag tror att ”everything happens for a reason” och idag kan jag förstå varför.
(Självklart kommer det dagar då man tänker ’fan, fan faaaaan för att vara ensam om detta’ när barnen har sovit dåligt eller varit extremt bråkiga och trotsiga. Men vilken förälder tänker inte ’fan, fan, fan’ ibland oavsett vad? Man älskar sina ungar villkorslöst, men det är ju ingen dans på rosor att uppfostra barn och vara en förälder.)
Du är en grym förebild med vettiga åsikter och tankar. (Det är i alla fall den bilden jag får) 🙂
Jag är grymt imponerad över vart du är i livet och jag är övertygad om att det är hindren på vägen som gör att man hittar motivation och styrka som gör att man kan gå hur långt som helst.
Tack för en underbar blogg!
Man har följt en hel del bloggar genom åren, men det är lätt att tröttna, men din har jag läst med samma intresse och förväntan sen dagen jag hittade hit och det var innan Elian föddes..
Fint skrivet, kul o höra hur du själv mår också:)
Kram
Du är en underbar mamma till dina barn. otroligt stark och duktig. Härligt att höra att du mår bra! Kram
Trevligt att läsa lite om dig. Jag har inte läst bloggen jättelänge och vet inget om hur det var i Sverige. Jag tycker du verkar vara en otroligt kapabel tjej som verkligen har dina barn i fokus. Att fixade och trixade och inte gav upp när det gällde Emilias skola var så imponerande. Jag skulle vilja veta mer om hur du klarar språket och kulturen och hur ditt sociala nät ser ut. Har du lärt känna några kul människor?
Du er et forbilde <3
Du är inspirerande!
Du är så stark.
Jag är stolt över dig Denize! 🙂
Du är grym!! Jag har följt din blogg och er länge nu. Hela denna blogg, din förra och nog den förra förra med 😉
Nu har jag själv 2 barn.. Och måste säga att du är så duktig så! Jag kan knappt föreställa mig hur tufft det måste vara att aldrig ha någon som kommer hem på kvällen och tar över så man själv får vila de dagarna man är sjuk eller har sovit dåligt! Så du är grym! Sen märker man en mognad. Väldigt stor skillnad på denna blogg än för några år sen. Men samtidigt så är det samma.. hahah men du kanske förstår. Ska ge dig lite tips på filmer senare! HA en bra fredagskväll!!