Så länge dom är lyckliga…

Elian sov riktigt bra i natt efter festen.  Han sov närmare 6h först och sedan vaknade han varannan timme framåt morgonen.  Riktigt bra alltså! Jag själv kunde inte komma till ro, jag låg och vände och vred och hade en massa att tänka på.  Jag tänkte tillbaka, jag tänkte framåt, jag tänkte på allt och inget.
Och när Emilia kom in och väckte mig i morse hade jag precis somnat in som hårdast så det var lite drygt att gå upp, men man får överleva.
Båda kidsen har varit på strålande humör hela morgonen, så det finns inget att klaga på.

För tillfället ligger Elian och sover igen och Emilia sitter vid datorn och spelar något.
Kanske tar vi tag i oss själva och går ut en stund senare.

Titta så fin man kan vara när man ler.  Tänk att allt är värt det när dom fyrar av deras tandlösa leenden! En sömnlös natt, en dag som innehöll skrik, skrik och åter skrik… allt blir som bortblåst så fort dom ler mot en och visar den där lyckan.  Att inse att det är en själv som framkallar den där lyckan, att det är åt mig han ler, att han känner igen mig och ler av en anledning.  Det är fantastiskt.