Emilias utvecklingsfas

”Mamma, när jag blir stor… då skall du vara mormor och sitta hemma med mina barn när jag är ute och partar på natten… och sen skall jag laga muffins till middag… det vill jag göra när jag är stor.”

– Emilias tankar om att bli vuxen i morse.

Någon bad igår om en liten uppföljning av Emilias trotsålder, hur det går.  Jag kan bara säga att det blir värre hela tiden.  Emilia visar nya sidor som jag aldrig tidigare har sett.  Men hon går igenom en jäkla massa också.  Hon har det lite jobbigt i skolan med vissa kompisar.  Hon vill gärna leka med ALLA i klassen… och som ni kanske vet så har många små flickor svårt för att leka tre eller fler.  Hon har en nära kompis som hon brukar leka med på helgerna – och det går bra… men i skolan är det värre.  Hon vill inte att Emilia skall leka med andra och då tjaffsar hon och ställer till med bråk.  Jättejobbigt för Emilia, hon mår verkligen dåligt över detta (vi har tagit upp detta med hennes lärare, men det är inget som verkar fungera, tyvärr) och det tar hon ut genom att tjaffsa lite här hemma.

Sedan är det allmänt tjaffs också såklart.  Klagar på allt, ifrågasätter det mesta, gnäller och tjurar för minsta lilla och jag känner ofta att tålamodet är någon annanstans.  Jag önskar att jag orkade vara smart och pedagogisk varenda gång hon ställer till med nya äventyr – men ibland driver hon mig verkligen till vansinne.

Hon är i alla fall snäll fortfarande, hon aktar sig för att såra mig eller hälla elaka ord över mig… det handlar mest om att provocera och testa sina gränser.  Det hade kunnat vara värre… det vet jag så väl.  Egentligen är hon en varm och härlig liten brud, men hon går igenom faser som alla barn och människor gör.