Mamma till ett skolbarn
Vi begav oss ut i regnet i morse och vandrade upp mot skolan. Det vankades upprop på skolgården och jag tror nog att jag var mer pirrig i magen än Emilia.
När hennes namn sedan ropades upp och hon släppte min hand och gick upp och ställde sig bredvid resten av barnen i sin klass så kände jag en grov separationsångest.
En enorm klump i magen bildades och jag ville bara springa upp och hämta henne, gå därifrån och spola tillbaka tiden. Enda till hennes första dag i livet och bara börja om. Ta vara på varenda sekund med henne.
Nu är hon stor. Alltså stor, stor! Från bebis till dagisbarn. Och nu från dagisbarn till ett skolbarn!
Efter lite snack i klassrummet skulle dom bege sig utåt, samlas med 1-3orna och ha en lekdag. Sedan äta lunch i matsalen och sedan fritids i en timme.
Hon är där själv. Och det var dessutom inget snack om saken. Jag sa ”Emilia, jag går nu…” och då hoppade hon upp och gav mig en bamsekram och sa okej. Jag fortsatte med ”Är du okej?…. är det säkert… du klarar dig då…. vi ses sen då…. i eftermiddag då” Hon stod och nickade åt allt och sa till slut ”Jaaaa hej dåååå mamma!” och gav mig en puss och sprang iväg.
Om jag gick på en gång? Nä. Jag stod och smög, tittade på henne tillsammans med sin klass och sedan gick jag efter dom när dom började vandra bortåt.
Sedan gick jag runt hörnet och fick syn på några (typ i sjuan kanske) som stod och tjuvrökte.
Herregud, om Emilias första 6 år i livet passerade såhär fort. Då betyder det att hon snart är en av dessa småbrudar runt hörnet.
Jesus…
Men men. Nu är hon där som sagt – alldeles själv – och även om jag får lite mammaångest så är jag så stolt över henne. Obeskrivligt stolt!
haha, kan inte låta bli att le! Förstår att det är jätteblandat att lilltjejen ska börja skolan och bli stor. Det är ju ett helt nytt kapitel, men det kommer gå bra. Jag lovar 😀
jag vill typ börja gråta när jag läser det där! tiden går så snabbt!!
det ska du vara – stolt alltså!:) du verkar ha en underbar tjej som ingen annan än du har lyckats göra till den hon är! du har gett henne alla verktyg att lyckas här i livet o hon verkar ha allt för att klara sig väldigt bra, hon kommer säkert bli väldigt omtyckt i sin nya klass!:) grattis till er båda:)
Åhhh… vet precis vad du pratar om och jag känner precis igen mig… Min lilla prins börjar i tredje klass på måndag och vill inte ens att mamma följer med på uppropet. Han vill cykla till skolan själv m sina kompisar… Men, men jag då? 🙂
Är för övrigt helt ny på din blogg och jag bara älskar den.
Nemen lilla gumman! Kan nog inte ens föreställ mig den känslan..men den dagen kommer väl aven för mig nån dag också!
Du, kan inte du kika in på min nya blogg, jag tror faktist att du skulle gilla den då den är en aning annorlunda! Inte som alla andra bloggar om man säger så!
Ha det så bra!
Kram
Cookie
usch känner igen det där tankarna så väl! jag "lider" av samma just nu. har en 6 åring som börjar på måndag. jösses!
man får hoppas dom är så kloka att dom inte blir en av de där som står och tjuvröker utan vågar säga nej till det. (iaf hoppas jag att min gör det). 🙂
ha en bra helg