Barnarbete

Idag var vi inne och tittade i djuraffären.  Emilia blev kär i en kanin – då menar jag KÄR! Hon stod och tittade på den med sån kärlek så det var nästan gulligt.  Verkligen ömhet i blicken!
Hon vågade sig till och med på att börja ”mammaa… snälla…” men hon vet att jag inte uppskattar djur i bur så hon behövde inte avsluta meningen.
Hur som helst så lämnade vi affären och hennes besvikelse gick inte att ignorera.

När vi kom hem pratade hon om kaninen konstant.  Hon försökte lägga upp det lite fint flera gånger och sedan blev det ”men jag betalar själv, jag tar alla pengar i sparbössan.  Det måste ju vara en hundralapp.  HUNDRA PENGAR! Det räcker väl till mat och allt, jätte länge?”.
och ”Den kan vara i mitt rum, jag lovar, du behöver aldrig titta på den och tycka synd om den”.
Jag var nära på att ge med mig, bara för att hon var så motiverad men sedan sa hon: ”Fast… det kanske inte är så bra, jag börjar ju skolan i morgon och när jag är och jobbar kommer den vara helt ensam.  Och jag vet ingen som kan vara barnvakt åt den då”.  Jag svarade typ mmmm…

Vänta.  Hold up.  Jobbar?

”Ja, jag börjar ju skolan… och så… jobbet”.  Jag hajade inte riktigt vad hon menade och frågade till slut vad hon skulle jobba med och då sa hon ”inte vet jag… jag vet bara att alla som går i skolan jobbar ju också… så det är väl dags för mig att jobba också? Kanske kan jobba på ditt jobb…?”.

Klockrent.  Hon syftar på mig, mina vänner, mina kusiner och alla i hennes närhet som t ex pluggat på högstadiet, gymnasiet eller universitet… dom har ju jobb på sidan om.
Hon trodde seriöst att hon skulle ut och jobba OCKSÅ! Nej, SÅ snabbt får hon inte växa.

Nu måste jag lägga mig.
Upp tidigt i morgon.  Emilia är taggad inför fritids (hon får gå 10 h i veckan från och med nästa vecka).  Det låter så konstigt: fritids.  Skola.  Fritids.  Gaaaah…